Fram med hallonsaften – i dag passerar vi Mach ett!

Från och med i dag färdas vi i överljudsfart. Cirkolis trailer har visats tusen gånger på Youtube. Tusen gånger! Stavas t-u-s-e-n och uttalas som det låter. Mach ett har passerats och vi skålar i ett glas hallonsaft.

Med tanke på Marcus Österströms fantastiska bilder och regi och Björn Knutssons suggestiva musik så är det välförtjänt. På 1.19 minuter fångar de innehållet i bokens 500 sidor på ett kusligt bra sätt.

Så här låter en av kommentarerna på youtube:

Verkar nästan lite läskigt... =P Men mystisk, så verkar fånga bokens stämning!

Just det! Den fångar bokens stämning. Och den gör det perfekt.

Helt av egen kraft har det inte skett. Trailer-länken finns i en Facebook- annons som dyker upp i högermarginalen på fejan hos de som skrivit att de gillar fantasy och science-fiction. Man klickar på annonsen och trailern startar.

Ljudhastigheten är alltså ikapphunnen och passerad. Nästa steg blir att hinna i kapp ljuset. Svårare, ja, men omöjligt, ingalunda.

Fysikerna vid Cern-labbet meddelade för ett år sedan att man hittat en partikel som rörde sig snabbare än ljuset. En neutrino. Om partikeln existerade så skulle rådande världsbild skaka i sina grundvalar. Einsteins relativitetsteori skulle kullkastas och kartan över hur vår verklighet fungerar skulle behöva ritas om. Tex skulle tidsresor plötsligt vara tänkbara. Att röra sig snabbare än ljuset innebär att man rör sig bakåt i tiden. Man var en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia på spåren.

Det dröjde inte länge förrän man tog tillbaka alltihop. Man hade mätt fel, sa man. Det var en trasig kabel som var orsaken, sa man. Man gjorde en pudel och dementerade. I den nya pressreleasen skrev man ”partiklarna respekterar hastighetsgränsen”.

Jag anar att man i själva verket mörkade sina egna resultat. Detta var allt för omvälvande. Det fick helt enkelt inte inte vara möjligt. Allt för mycket stod på spel. Ingen är redo för tidsresor. Vi har nog med att försöka hantera tiden vi lever i nu.

Som framgår av den här bilden så var alla inte glada över dementin.

Enligt gängse uppfattning, det vill säga kartan, så kan ingenting färdas snabbare än ljuset. Det är omöjligt. Ljusets hastighet är den yttersta gränsen. Inom den etablerade vetenskapen är det vid en konflikt mellan karta och terräng sorgligt nog ofta kartan som vinner.

Det var delvis därför Higgs-partikeln hyllades när man konstaterade den i samma labb. Den var ofarlig. Den var inte revolutionerande. Den krossade inga mödosamt konstruerade världsbilder.  Den fanns sedan länga på kartan, men ingen hade sett den i terrängen. Nu såg man den, och alla jublade.  Tro mig, det var väldigt få vetenskapsmän som jublade när neutrinon som färdades snabbare än ljuset hittades. De flesta vred sina händer och skakade bekymrat på sina huvuden. Hur skall detta gå? Allt jag lärt mig och allt jag varit övertygad om i alla år  alla stämmer inte.  Alla avhandlingar papers jag skrivit åt skogen. Jag måste börja om. Sätta mig på skolbänken igen …

De sov dåligt ända fram till dementin. Men när den kom kunde de andas ut. Ordningen var återställd. Tryggheten tillbaka.

Higgs-partikeln bekräftade den gängse uppfattningen, ifrågasatte den inte. Den slet inte sönder kartan i småbitar och spred den för vinden. Det gjorde däremot nyheten om en neutrino snabbare än ljuset.

Vi som läser science-fiction vet förstås att man inte bara kan resa snabbare än ljuset. Man kan också  färdas bakåt och framåt i tiden, in i och ut ur parallella världar, in i dolda dimensioner och tillbaka. Vi vet att ingenting är omöjligt, att gränser är till för att överskridas och att fantasi är viktigare än kunskap (vilket faktiskt just Einstein konstaterade).

Det finns mängder av sf-böcker med dessa teman. Från klassiker som HG Wells Tidsmaskinen till många av Philip K Dicks noveller.

En underhållande tidsresebok, som dessutom är svensk, är Bertil Mårtenssons Skeppet I Kambrium från 1974. Så här står det på bokens baksida:

I det förflutna börjar egendomliga ting inträffa. Ett rymdskepp fullt av främmande varelser kraschlandar i den kambriska eran. Nya stjärnkonstellationer visar sig på himlen. Historien förändras och processen iakttas av den tidfararorganisation som har sitt säte på Pluto år 2715.

Man man läsa Skeppet I Kambrium i pdf-fomat på siten Läs En Bok, där författaren har gjort den tillgänglig för gratisläsning.

Ok, det här inlägget blev mer filosofiskt än jag hade tänkt mig. Man kanske rentav kan säga att det spårade ur, att jag överskred  blogg-inläggsgränsen.

Vad det handlade om från början var att Cirkolis trailer visats tusen gånger på youtube. Och att vi skulle fira det genom att skåla i hallonsaft.

Tack Marcus, tack Björn och tack alla som tittat på den.

 

 

Världens vackraste bokaffär

Den gamla kyrkan i Maastricht i Holland har renoverats och blivit bokaffär. Världens vackraste enligt engelska tidningen The Guardian. Men har dom nån fantasy?

Hur vet du det, Sara?

 foto från sveriges radio

Vad är egentligen fantasy, frågar Sara Bergmark Elfgren i sitt sommarprogram, och svarar:

Det är en genre där magi förekommer i nån form . Den utspelar sig i vår värld, eller i helt andra världar. Till skillnad från science-fiction försöker inte fantasyn dölja sig bakom teknologiska förklaringar. Folk kan trolla, hästar kan flyga, träd kan prata. Fantasy är ren och skär hitte-på. Sånt som inte kan hända.

Jag undrar: hur vet du det, Sara? Att det inte kan hända? Har du aldrig pratat med ett träd?

Själv är jag av en annan uppfattning. Visst kan folk trolla, hästar flyga och träd prata. 

Jag misstänker att allt det som beskrivs i fantasyböcker och filmer, och i alla andra böcker och filmer, det som är hitte-på för oss, är verklighet någon annanstans. Att det pågår just nu, i fickor i tiden, i parallella universa, i gömda rum i rymdens svarta hål och i andra svårtillgängliga skrymslen och vrår.

Jag tror att det finns oändliga varianter av verkligheten som löper parallellt med den vi enats om att leva i. Universum består till största delen mörk energi och materia. Ingen vet vad det är. Den är osynlig – men den existerar.

Tänk om alla tankar som tänkts, alla drömmar som drömts, allt och alla som funnits men som vi inte längre kan höra och se, allt som ännu inte materialiserats och alla våra fantasier finns där. I den mörka materian? (Synd att den titeln på en fantasyroman redan är upptagen, förresten).

Sara Bergmark Elfgren är en av författarna till den litterära framgångssagan ”Engelsfors-trilogin” (som hittills finns i två delar). Böckerna säljer i mängder, har nominerats till Augustpriset och är översatta till över 20 språk. Jag har inte läst Cirkeln och Eld, som böckerna heter. Och även om det vore intressant att ta reda på varför de blivit så populära så kommer jag nog inte att göra det.

Hannah Nilsson i Varberg, som testläste Cirkoli medan jag skrev den, har läst och hon gör tummen upp. Och Hannah vet vad hon talar om.

Rubriken för Saras program var ”Mitt liv som Nörd” . Sara berättade om att känna sig utanför och om rätten att få vara sig själv. Det handlade om att hennes intresse för fantasy gjorde att hon kände sig främmande som barn och tonåring.

Musiken hon spelade var dock varken nördig eller särskilt mycket fantasy. Den bestod nästan uteslutande av mainstream-rock.

På samma sätt som Sara har jag sedan unga år i mina tankar och dagdrömmar vistats i fantasy och sf-miljöer. Jag skrev min första science-fiction novell när jag var elva: en beskrivning av varelser på andra planeter.

Som tonåring omfamnade  jag även fantasyn i mitt musiklyssnande. Den första grupp som på allvar förde in sagoteman och fantasyvärldar i rocken var Uriah Heep. De var ett av mina favoritband. Två av bandets tidiga album, Demons  & Wizards och  The Magicians Birthday har fantastiska fantasy-omslag designade av Roger Dean. Låtarna bär namn som The Wizard och Rainbow Demon.

Saras program var rätt trevligt. Hennes grepp att ringa upp sig själv som 15 åring var underbart!

Lite motsägelsefullt blev det dock när hon dels pratade om upplevelser av fantasy som ett berättigat sätt att fly verkligheten, eskapism, samtidigt som hon tycktes mena att den bör vara en arena där man tar upp de stora frågorna. Fantasyn skall hjälpa läsaren att förstå och hantera existensen. ”Ibland måste man skapa en annan värld för att få bättre syn på vår egen”, sa hon.

Saras resonemang tycktes gå ut på att det ändå på något sätt är realismen som är eftersträvansvärd. Man skall så att säga klä ut realismen i fantasy-kläder.

Gör man det till själva syftet med fantasy så har man förminskat genren allt för mycket.

Jag tycker att fantasy har ett självklart berättigande även om författaren inte har ambitionen att undervisa läsaren eller hjälpa henne bearbeta livets stora frågor och gåtor.

Två tomtar som har gått vilse i en barrskog måste inte vara filosofer. Och träden får gärna skvallra och prata strunt. Det viktiga är att de pratar, inte vad de pratar om.

Här kan du höra hela programmet:

 

Och här kan du lyssna på Uriah Heep:

Länk till SR