tisdag 12 juni 2012

Scary monsters and super creeps…

… keep me running, running scared!

David Bowies textrader får illustrera hur jag känner mig. Jag är jagad av monstren i min egen bok.

Varför? Jo, därför att jag beställt 1000 exemplar av Cirkoli och skall hämta dem på ett tryckeri i Århus i Danmark på fredag.

Denna punkt är slutgiltig på ett sätt som jag först nu inser vidden av. Den känns lika definitiv som en verkställd dödsdom. Fram till denna punkt har jag kunnat ändra i manus. Jag har kunnat uppdaga och ta bort dumheter och rena felaktigheter. Jag har kunnat stryka överflödiga ord och hela partier. Jag har kunnat arbeta om otydligheter, utrota longörer och vässa formuleringarna.  

Det kan jag inte göra längre. Nu är det för sent. De eventuella brister som boken innehåller, och som jag upptäcker i efterhand, eller som andra gör mig uppmärksam på (läs sadistiska recensenter) kommer jag att få leva med resten av mitt liv.

Jag har gått igenom manus väldigt, väldigt, väldigt många gånger. Dessutom har flera andra personer tittat på det, föreslagit förändringar och strykningar och läst korrektur. Men det hjälper inte. Den perfekta texten väntar fortfarande på att förlösas. Boken blir aldrig klar. Jag hade kunnat fortsätta att fila på manus i ett par år till. Utöver de sex som jag redan hållit på.

Jag vet att jag måste sätta slutgiltig punkt någon gång. Och nu har jag gjort det. Men detta moment fyller mig med fasa och och en känsla av överhängande fara. 

Att ge ut en tryckt bok är något helt annat än att skriva på nätet, som är det jag hittills mest ägnat mig åt. Bloggande låter mig gå tillbaka och ändra när jag vill. Jag kan ta bort hela inlägg om jag är missnöjd med dem.

Om jag i ett blogg-inlägg skriver skvirrer i stället för skriver kan jag korrigera misstaget. Om jag bara har en interntuppkopplad dator eller telefon i närheten. Detta skapar en känsla av trygghet och kontroll.

Så icke med den roman som nu lämnat mina händer.

Förmodligen tillhör jag den sista generationen som bemödar sig om att trycka och distribuera pappersböcker. Och det är bra. För tekniken är föråldrad. Gammaldags. Nittonhundratal. Neandertal.

Nästa steg är e-böcker. De är redan på inmarsch och tar snart över. Det kommer att vara lättare att ändra i dem.  Man kommer att kunna ladda ned nya, av författaren i efterhand korrigerade versioner, på samma sätt som när man fixar buggar i dataspel.

Pappersboken, och kanske rentav romanen som sådan, är på väg ut. Inom kort kommer vi att vara delaktiga i böckerna. I form av figuranter i virtuella världar kommer vi att kliva in i berättelserna och vara med i dem. Som huvudpersoner, bifigurer eller betraktare.

Där kommer det säkert också att finnas scary monsters och super creeps. Men man kommer att kunna logga ut när man vill.